När Alanis Morissette för tio år sedan (1995) släppte "Jagged little pill" var det som att släppa en bomb i mitt musikaliska inre. I mina ögon är det fortfarande en fenomenal skiva. Hon var ung, hon var arg och det fanns en värld där ute full med mindre begåvade männsikor som inte alls förstod henne. Skivan var full av ångest, hämndlystnad (You oughta know måste vara en av de bästa svartsjukelåtarna någonsin) och en ilska mot allt etablissemang som genomsyrade skivan och skapade nerv i musiken. Sedan gjorde Alanis aldrig mer någon bra skiva.Det har nu gått tio år sedan dess. Jag väntar fortfarande på något som skulle kunna vara tillstymmelsen till en fullgod uppföljare. Dom skivor som hon har släppt efter det har varit intetsägande, utslätade samt saknat budskap och mening. Dessutom känns det inte som att låtarna egentligen varit helt färdiga utan skulle behövt mer genomarbetning för att bli tillräckligt bra. En viktig orsak är säkert att Alanis Morissette inte längre kan vara arg på etablissemanget, eftersom hon idag är en del av det. Hon har fått rikedom och berömmelse och hon deltar i Hollywoods nöjesliv med fester och invigningar. Hur gör man då för att vara ung, arg och utanför?
I dagarna släpps hennes nya singel och jag tycker den andas desperation. Bara att det är en cover är en riktig varningssignal och när jag lyssnar på hennes version av Seals "Crazy" hör jag bara en hygglig låt i en intetsägande och utslätad version som det förmodligen hade varit bättre om världen hade sluppit höra. Så gör oss tjänsten att lägga av nu Alanis så vi får minnas dig för ditt stora mästerverk "Jagged little pill" och inte som en föredetting som desperat försökte klamra dig kvar i berömmelsen med det ena misslyckandet efter det andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar