2 september 2005

Historielös roman om Karl XII

Jag läste en recension i GP om Ernst Brunners nya bok "Carolus Rex" där Ernst Brunner skriver berättelsen om Karl XII i jag-form där kungen är berättaren. Dessutom påstår Brunner att boken bygger på forskning och att berättelsen är sann.

Bara dom citat som återges i recensionen ur boken visar hur vilka kvalificerade dumheter det är. Tyvärr verkar Ernst Brunner inte alls förstå historia utan ser det ur ett modernt perspektiv och sätter ord i kungens mun som han knappast kan ha yppat.

Karl XII föddes 1682 och var son till en enväldig kung, Karl XI. Hela hans uppfostran handlade om att han en dag skulle bli kung över stormakten Sverige. År 1700 angreps Sverige samtidigt utan krigsförklaring av Polen, Danmark och Ryssland och Karl XII gjorde vad varje kung, president eller modern premiärminister skulle ha gjort. Han försvarade sitt land och försökte bibehålla de svenska gränserna.

Han insåg dock att även om han skulle komma att besegra alliansen den här gången skulle dom snart anfalla igen. Dessutom visste man sedan tidigare i Sverige hur förödande det var att bedriva krig inom Sveriges gränser och Karl XII förde därför kriget i Danmark, i Polen och i Ryssland så att folken i dom länderna fick föda den svenska armén (vilket var precis vad man alltid gjorde i krig då) och för att kunna besegra fienden och tvinga bort deras härskare och tillsätta mer svenskvänliga istället. Det lyckades i Polen, delvis i Danmark men inte alls i Ryssland.

Karl XII var en kung av sin tid. Han var enväldig och van att personligen fatta alla beslut om Sveriges angelägenheter som om det vore hans eget privata. Han hade många rådgivare som han lyssnade på och andra som han inte alls lyssnade på men det går inte att i ett historiskt sken betvivla att det stora nordiska kriget som blev slutet på den svenska stormaktstiden var ett försvarskrig mot tre övermäktiga fiender som slutit allians och det Karl XII:s krig var för att försvara de svenska gränserna.

1 kommentar:

Anonym sa...

Boken är dessutom inte alls sann, bara på de första ca 45 sidorna finns det bortåt 90 sakfel, förvrängningar eller fritt uppfunna händelser/yttranden. Bland de "bättre" finns på sidan 44 en skildring av hur Karl XI och sonen rider från trakten av Kungsör till Stockholm på en timme. Skulle krävt att hästarna sprang i så där 140 km/t. På sidan 26 förvanskar Brunner en dialog om "dårar" så den får ungefär rakt motsatt betydelse som i verkligheten etc. etc.