Det var på gymnasiet, kanske i tvåan. Vi hade svenskalektion och vår lärare stod och mässade på som hon brukade göra så jag och min gode vän T satt och pratade för oss själva. Mitt i vår diskussion sker det som man annars bara ser i filmer, nämligen att hans svar till mig, "Ja, tyvärr", råkar bli lite för högt samtidigt som det blir helt tyst i klassrummet.
Alla vänder sig mot T och vår lärare går några steg emot honom samtidigt som hon tittar lite anklagande på honom och frågar: "Vad menar du med det?".
T kände sig lite bortgjord men lyckades stammande slippa svara på alltför många besvärande frågor. Först efteråt fick vi veta vad han hade svarat på. Vår lärare, som var i 60-årsåldern, hade frågat klassen om vi trodde att man kunde ha ett aktivt kärleksliv hela livet.
2 kommentarer:
*fnissar lite*
Hihi...det var roligt. Kristina heter jag o kom in till dig via Susies sida :)
Ha det gott!
Skicka en kommentar