Visst finns det en del saker i livet som man hemskt gärna skulle vilja kunna. För en del kan det vara att jonglera, för andra att kunna baka mumsiga bullar och för ytterligare en del kan det vara att kunna sticka stickiga koftor.Jag, för min egen del, skulle hemskt gärna vilja kunna sjunga, men hur väl jag än försöker så kan jag inte. Jag är helt enkelt i fullständig avsaknad av all förmåga att kunna sjunga. Men nu protesterar vän av god ordning, Fame Factory-Monica och en hel hop helyllekommunister och hävdar att alla kan lära sig sjunga, att det viktigaste är att alla kan vara med oavsett hur det låter och en massa annat trams. För jag vet bättre, nåja min egen jury vet i alla fall bättre.
Min helt egna jury är sakkunnig, kritiskt granskande och fullständigt ärlig som jury. Den består av fyra personer som älskar mig oavsett om jag kan sjunga eller inte och just därför uppträder med all den pondus och den fullständiga ärlighet det innebär. Och inte ens den värsta TV-jury når upp till samma klass som min jury. Inte ens om den så vore sammansatt av Clabbe, Swartling, Bert och alla andra elaka och uppriktiga TV-profiler i samma jury med enda uppdrag att grymt såga just mig. Min jury är nämligen min sambo och mina barn och jag lovar att mina barn visar inga som helst tendenser till att vara nöjda med att jag bara är med och sjunger med dom även om det inte låter så bra. Nej, dom är mycket mer kräsna än så.
När vår dotter var liten brukade hon ha diskoklubb på sitt rum. Alla som var hemma hos just då fick order om att samlas på hennes rum där hon delade ut instrument till alla, varefter man fick sätta sig i en ring och spela på sitt instrument och sedan gick turen att sjunga runt i ringen tills alla hade fått sjunga en liten trudelutt. Det var inte ovanligt att det lät alldeles förfärligt från alla udda instrument och sången blev därefter improviserad med toner och harmonier som inte ens Bach hade kunnat skapa. När det blev min tur att sjunga sa hon: "Du kan vara tyst, Peter", och lämnade sedan över turen till nästa vokalist.
Vår minsta kille var nog den snällaste. När han var lite mindre brukade han lägga sin lilla hand över min mun när jag sjöng för honom, titta mig djupt i ögonen och säga på sitt ordbrutna sätt: "Inte 'unga".
Vår äldre kille var förra vintern på ett barnkalas i Billdal. På vägen hem därifrån i bilen började han nynna på någon melodi varpå jag börjar sjunga med för att han skulle få höra texten ordentligt. Jag märkte i och för sig att han tystnade men jag var ändå inte förberedd på att han efter mycket tystnad till min sång till slut lite försiktigt sa: "Pappa, när du sjunger mår jag illa".
Det var alla barnens dom det men min sambo då? Jo, för några veckor sedan diskuterade vi dikter och jag tog upp Nils Ferlin och refererade till en av hans dikter. Susie var lite osäker på vilken det var så jag sjöng en bit på den. Det var "En valsmelodi" som är min favoritdikt av Ferlin. Efter halva första versen tittade hon på mig med djupa ögon och sa: "Snälla, när du sjunger så tänker jag bara på Gnarl". Gnarl (se bilden) är Susies läskigaste demon ur Buffy - the Vampire Slayer, och han äter hud- och skinnflikar som han drar loss från kroppen på levande människor. Han brukar locka till sig människor med ett lite knarrigt och gnälligt "Kom till mig lilla människa".
Som ni hör är inte sång min starka sida. Två vill att jag är tyst, en mår illa och en tänker på Gnarl. Det kan till och med få den gladsjungande 34-åring att inse sina begränsningar och välja att inte utsätta sin omgivning för sin sång och istället välja den utmärkta möjligheten att blogga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar