Hur kan det komma sig att jag, en 34-årig näst intill perfekt trebarnspappa, tillåter mig att bli kallad Pidde-Gnidde? Andas in ett andetag och känn på ordet igen: "Pidde-Gnidde". Låt ordet långsamt glida längs din tunga och över dina läppar och säg det igen långsamt för dig själv: "Pidde-Gnidde".

Det är inte precis något smeknamn som jag skulle vilja bära på jobbet. Det närmaste jag kommer i jämförelse var han som var någon slags underchef på mitt första riktiga jobb och som kallades för "Skvätten" av alla för hans ungdomliga utseende och hans släktskap med någon av de mer etablerade cheferna. Hans smeknamn hade inte riktigt tillkommit av en genuin respekt för honom som individ, om man säger så.

Beror det på att jag saknar självrespekt?
Jag tror inte det. I och för sig är det lätt gjort att man rannsakar sig själv ibland för sina misstag och ondöigt hårt klandrar sig själv för allt det man kunde gjort bättre. Är det i så fall någon slags straff mot mig själv för dom misstag jag gjort. Just i det här fallet räcker nog inte det utan det måste i så fall vara ett straff både för det jag gjort och kommer att göra dom kommande 75 åren, minst. Fast vad i hela fridens namn kan det vara för hemskt jag gjort och ska komma att göra som är tillräckligt illa för ett sådant straff. Jag kan faktiskt inte komma på något tillräckligt hemskt.

Beror det på någon mörk oaccepterad hemlighet i djupet av mitt inre som gör att jag försöker fly till en annan verklighet?
Jag tror faktiskt inte det heller. Vad skulle det kunna vara för en märkligt hemsk verklighet som uppfyller uppbärandet av ett sådant smeknamn. "Pidde-Gnidde"!

Har det något att göra med att jag försöker självförverkliga mig själv för allting som jag skulle vilja ha gjort i livet men som hittills inte blivit gjort?
Nej, inte det heller. Inte för att jag gjort allt i livet, men dom viktigaste sakerna i mitt liv har jag faktiskt redan gjort. Jag har träffat Susie och vi har skaffat underbara barn ihop som jag njuter av varje vaket ögonblick.

Men nu tror jag att jag är inne på rätt spår i alla fall. Jag tror att det handlar om ren, oförfalskad och innerlig kärlek. När min älskade Susie ser på mig och ler och säger "Pidde-Gnidde" får hela ordet en helt annan klang än vad du fick fram alldeles nyss när du i början av texten satt och fånigt upprepade det om och om igen. När Susie ser på mig och kallar mig för sin "Pidde-Gnidde" blir jag alldeles varm djupt in i själen och jag vet att just då är ett unikt tillfälle, för att hon använder namnet som bara hon får använda och jag vet att just då stannar allt runomkring för att jag ska få vara bara hennes för en stund. Det är sådana stunder jag bär med mig och älskar att tänka på.