Är det en bra eller en dålig egenskap att vara en dålig förlorare? Det är en fråga man förmodligen kan ställa sig hur många gånger som helst. Vår minste kille är en så sanslöst dålig förlorare och det är nog så att det faktiskt värmer mitt fadershjärta att se honom.
När jag var liten var jag en vansinnigt dålig förlorare. Givetvis var det nödvändigt för mig att lära mi att hantera även förluster men jag tycker fortfarande illa om att förlora. För mig har det betytt själva själen i min tävlingsinstinkt, att jag alltid är som bäst när jag som mest behöver det. Min avsky att förlora är definitivt större än min glädje att vinna, och det har inneburit att jag kunnat undvika misslyckanden och kunnat överprestera när jag verkligen behövt så frågar man mig, tycker jag nog att det är en i grun doch botten god egenskap att vara en dålig förlorare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar