Idag kom äntligen det efterlängtade SM-guldet hem till Göteborg igen. Efter 11 långa och svåra år hamnade guldet återigen på det rätta stället.
Det har varit många underligheter under dessa år. Inte minst en handfull misslyckade spelarköp, Vem minns inte, eller kanske helst vill glömma, försvarsspelaren Christian Karlsson, mittfältaren Joakim Persson eller anfallaren Mammadouh Dialla, även om den sistnämnde gan upphov till en av de roligare hejaramsorna som jag minns; "Ge fan i våran mamma".
Tränarna kom och gick under ett tag. Mats Jingblad fick göra sorti, inte för att han fullständigt misslyckats, utan för att han inte pallade trycket från media, sponsorer och allmänhet. Reine Almqvist som verkligen ville träna blåvitt kom in i helt fel läge och tyckte dessutom att 4-4-2 var överskattat och tråkige Stefan Lundin var inte heller rätt personer att leda IFK in i en ny tid. Bosse Johansson som i och för sig lyckades skapa ny harmoni i truppen hade nog inte riktigt rätt hunger kvar och Arne Erlandsen hade många positiva sidor, inte minst modet att inleda satsningen på egna ungdomar men hans inriktning försvarsfotboll med snabba omställningar gav bra resultat mot topplagen men sämre mot lag där IFK skulle föra spelet. Tillfälliga paranteser som Roger Gustafsson och Kjell Pettersson hoppar jag över.
Stefan Rehn och Jonas Olsson har verkligen varit rätt personer vid rätt tidpunkt. Stefan Rehns storhet som spelare känner alla till och Jonas Olsson är en av de bästa försvarsspelare jag har sett, och utan alla dessa både underliga och återkommande skador han drabbades av hade han säkert varit bofast i landslaget under större delen av 90-talet.
Inte ens jag trodde på guld i våras men det fanns faktiskt en händelse som jag tror visar mycket vilken inställning Olsson och Rehn har som tränare. I bortamatchen mot Hammarby i våras kom blåvitt helt fel in matchen och blev fullständigt utspelade av Hammarby i första halvleken. 3-0 då var nästan smickrande siffror. I halvtid sa Jonas Olsson i TV att nu skulle man in till andra halvleken och göra årets vändning i svensk fotboll och vinna matchen med 4-3. Nu blev det inte så men man vann i alla fall andra halvleken och slutresultatet blev 3-1.
Det finns mycket positivt. Skadan på Niclas Alexandersson i slutet som många sa betydde att nu var guldet förlorat visade sig betyda oerhört lite. Marcus Bergs proffsflykt likaså. Även om Tommy Svensson hela tiden i TV envisas med att påstå att Pontus Wernbloom blev anfallar först efter att Berg flyttat till Holland är sanningen att Wernbloom och Berg spelade en hela rad matcher tillsammans på topp, varav större delen var innan Bergs övergång var klar. Lite pinsamt av en expertkommentator. Ragnar Sigurdsson växte ut till en jätte i försvaret och på mitten regerade kungen Tomas Olsson tillsammans med prins Gustaf Svensson. Tomas Olsson har i mina ögon varit fullständigt outstanding hela säsongen. Bengt Andersson har i och för sig varit bättre på slutet men missarna under året har varit många och underliga och det är nog dags för 41-åringen att sluta medan tid är.
Äntligen är guldet hemma igen och jag hoppas att det får stanna där många år framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar