11 december 2006

En diktators död

Det känns lite märkligt att säga att jag är glad att någon är död. Men faktum är att det är så jag känner inför Pinochets död och egentligen är det mindre för hans egen del som för den symbolik han stod för. Pinochet till igår var en gammal senil gubbe som inte utgjorde något hot för världen men för ett par decennier sedan var han ledare för en av de mest brutala och förtryckande militärdiktaturerna i vår tid. Det finns ingen anledning att sörja hans bortgång däremot borde alla hans offer hedras med en tyst minut nu när han äntligen är död.

Det finns mycket som tyder på att Pinochet från början inte hade några egna maktambitioner utan att han var en soldat vars ambition var att lyda order. Han hamnade dock av olika skäl i dom förberedelser som fanns för störtandet av den folkvalde presidenten Allende och han insåg att antingen var hen med kuppmakarna eller emot. Han puttades fram som frontfigur och först sedan kuppen lyckats verkar hans egna maktbegär vaknat till liv och han var sedan den som styrde Chile med järnhand.

Den chilenska militärdiktaturen skördade mängder med människoliv. Tortyr och försvinnanden var vardagsmat och det finns inga tvivel om att avsikten var att sätta så mycket skräck i folkmassorna att ingen skulle våga opponera sig. Diktaturen var rå, blodig, våldsam och människofientlig. Augusto Pinochet var och är den stora symbolen för alla dom handlingar som utfördes av militärdiktaturen och jag är glad att den symbolen är död.

Inga kommentarer: