25 maj 2008

I eftertankens kranka blekhet

Sverige kom först på artonde plats i gårdagens final i Eurovision Song Contest. Återigen måste vi konstatera att vi svenskar har en oerhörd förmåga att överskatta de svenska möjligheterna. Det är nog så att vi svenskar har lite storhetsvansinne, och det gäller inte bara bagateller som en musiktävling.

I jämförelse med mycket av det andra var Charlotte Perrellis framträdande både lamt och tråkigt. Idén med det svartvita som övergår i färg är fenomenal, men det duger inte när resten blir så platt och tråkigt. Charlotte Perrellis scensidekickar är säkert mycket kompetenta sångare och dansare, men så mycket ångande sexig utstrålning hade dom inte. I så fall verkar det bättre att gå hela vägen åt ett håll. Antingen hunkig Las Vegas-show med en kurvig brunett som Ukraina eller rejält söndagsskolepräktigt som Norge. För även om vi i avlånga landet falukorv hyllar det som kallas lagom, så är det begreppet fullständigt obegripligt i resten av världen.

Två gånger har det nu hänt att folkets favorit inte har representerat Sverige i tävlingen. De två gånger när juryns röster vägt tyngre har varit riktiga fiaskon, dels då Martin Stenmarck hamnade riktigt långt ner och dels igår. Är inte det ett tecken på att det är dags att stryka juryn helt och hållet i den svenska tävlingen och bara satsa på svenska folkets röster? Dessutom måste jag erkänna att även om jag inte var helt förtjust i Sanna Nielsens pompösa powerballad i årets svenska tävling så tävlade den i en genre där det saknades alternativ igår. Det är inte helt omöjligt att den hade kunnat smyga sig in ganska högt, och om inte annat har ju Sanna Nielsen alltid en förmåga att framstå som mer än lovligt präktig.

Men nu ser vi fram emot nästa års tävling i Ryssland. Det kan väl knappast bli någon annan stad än Moskva. Dima Bilan var inte min favorit igår men jag trodde stenhårt på att han skulel hamna på topp 3 redan första gången jag hörde låten. Att han sedan vann förvånade mig inte. Fast det är inte utan stolthet som jag vill minnas att jag igår strax före finalen i min blogg tippade helt rätt med vilka tre som skulle komma att slåss om segern, Ryssland, Ukraina och så trodde jag på Grekland som outsider. Hur som helst kommer showen i Moskva säkert att bli något utöver det vanliga och säkert något som vi aldrig har sett förut. Redan igår fick vi en försmak, för vilket annat land förutom Ryssland hade plockat in i skridskoåkare på platsunderlag på en yta stor som ett badrum? Så fullständigt absurt att det blir genialt.

Avslutningsvis tycker jag att det är dags att förändra finalen en smula. Varför inte ett upplägg av samma typ som i Sverige, med fyra delfinaler. I varje delfinal tävlar en fjärdedel av alla som vill vara med vilket borde bli strax under tio per delfinal. Delfinalerna hålls i vart och ett av den fyra stora länderna med en tävling per helg under april månad, dvs en tävling i vardera England, Tyskland, Spanien och Frankrike. Från varje delfinal går fem bidrag vidare till finalen och vid varje delfinal uppträder hemmalandet med sitt bidrag utanför tävling, så att dom fyra stora även i fortsättningen är direktkvalificerat men slipper nackdelen att inte ha hörts förut. Värdlandet blir då enda bidrag som inte har hörts förut, men det brukar ju inte vara alltför populärt ändå att arrangera tävlingen två år i rad.

Finalen i mitten av maj består då, liksom idag, av 25 bidrag. Vill man minska antalet kan man ju låta det bli bara fyra bidrag per delfinal som går vidare till finalen så det blir 21 bidrag istället för 25. Skulle antalet deltagande länder växa ytterligare kan man ju alltid lägga in en femte delfinal. Visst skulle det vara värt att testa!

Inga kommentarer: