Burma

Ännu en gång har en militärregering slagit ner folkets krav på demokrati och mänskliga rättigheter. Ännu en gång visar en diktaturregim att man är beredd att brutalt döda och bruka våld mot den egna befolkningen för att behålla sina egna privilegier och sin makt. Ska man tro rapporterna från Burma just nu verkar det som att det folkliga upproret misslyckades och att rädsla och skräck fått befolkningen att motvilligt backa tillbaka för att slicka sina sår.

Vi som lever i länder där demokrati och yttrandefrihet är självklara rättigheter måste stå upp för alla människors rätt till demokrati och yttrandefrihet. Det är nu det krävs kraftfulla sanktioner och isolering av detta Burma, för att tvinga militärregimen att avgå och lämna över makten till folkligt valda ledare och det är viktigt att vi gör det nu, så att de människor som precis dött i kampen för sina mänskliga fri- och rättigheter inte har gjort det förgäves.

På tal om mer sång

Häromdagen var Samuel och jag på väg hem från simskolan. Trots att det var mot bättre vetande kunde jag inte låta bli att sitta och sjunga lite i bilen medan vi åkte. Till slut förkunnade Samuel glädjestrålande att han tyckte att jag sjunger bäst i hela världen. Lite lätt smickrad tackade jag självklart och undrade om han då kanske tyckte att jag skulle vara med i "Idol" på TV. Samuel svarade blixtsnabbt:

"Nej, pappa. Så bra sjunger du inte."

Visa ditt stöd

Fredag 28 september genomförs en världsomfattande protest mot militärregimens förtryck i Burma. Visa ditt stöd genom att bära röd tröja eller skjorta.

Låter bekant

Någon som har hört Enrique Iglesias nya singel "Tired of being sorry"? Förutom att låten känns ganska tråkig kan jag inte bli av med den påträngande känslan av att Enriques sångröst i refrängen låter märkligt lik Ola Håkansson från avsomnade Secret Service.

The revival of...

I grund och botten har jag egentligen aldrig varit överdrivet intresserad av mode och hur man för tillfället ska klä sig. Däremot kan jag inte låta bli att ha en viss fascination för företeelsen som sådan, och då kanske speciellt för sådant som jag verkligen inte gillar. 80-talets överdrivna axelvaddar är en sådan variant medan 70-talets entusiastiskt tilltagna polisonger är en annan.

Att gammalt mode återanvänds i lite modifierade varianter är heller inte att förvånas över men det finns i alla fall ett sammanhang där jag inte fattar alls hur man kunde få det att bli inne, och det är dessa fruktansvärt fula gällivarehäng som coola unga män visar upp sig i. Visst måste det väl finnas något coolare i modeväg än att se ut som att man går omkring med en vadderad blöja i byxorna?

Kryp kryp

Glenn Hysén har tydligen lovat att krypa en sträcka som motsvarar 12 mil om Rosenborg skulle ta poäng mot Chelsea i Champions League. Det ble 1-1 så jag hoppas att han har skaffat sig ett par riktigt bra knäskydd.

Bäst före 30 november 2006

Bengt Anderssons insats i år har varit allt annat än stabil och säker. Flera underliga mål och misstag har kostat viktiga poäng och det är uppenbart att det är dags för Bengt Andersson att lägga av efter den här säsongen. Är Erik Dahlin mogen uppgiften eller behöver man värva en ny målvakt? Längtar inte John Alvbåge hem från Danmark?

Två blinda kommentatorer

Att domaren blåser en fullständigt feldömd straff, som Elfsborg gör 2-2 på är i min aögon begripligt. Han är långt ifrån och situationen är tät och på avstånd ser det troligen ut som straff. Men att det sitter två kommmentatorer och till och med efter upprepade repriser säger att straffen är rättdömd och att Bjärsmyr inte är på bollen är fullständigt obegripligt. Det kan väl ändå inte anses vara ett orimligt krav att en fotbollskommentator åtminstone ska kunna se? Skärp er, Arne Hegerfors och Tommy Svensson, annars är det snart Bosse Hansson-klass på er.

Pop-i-topp 12 september 2007

1. Timbaland feat Keri Hilson "The way I are"
Jag förvånar faktiskt mig själv med att gilla det här, men det är så bra och så välgjort att jag ger mina ovationer stående.


2. Sahara Hotnights "Visit to Vienna"
Till slut hittade Sahara Hotnights så fullständigt rätt i sitt sökande efter rätt stil.


3. Lars Winnerbäck med Miss Li "Om du lämnade mig nu"
Lars Winnerbäck brukar alltid vara minst godkänd. Men när han nu satsar på att skriva en traditionell svensk vismelodi i duettform med en poetisk text som väver magi visar han en hittills oanad potential. Bara textraden "Jag skulle andas i det tomrum som blev över om du lämnade mig nu" gör låten värd att lyssna på.


4. BWO "Let it rain"
Modern pop möter engelsk 30-talsmusikal. Glänsande. Men skägget, Alexander Bard, vad tänkte du på?

Kanske något för fler att ta efter

Läs artikeln i dagens GP.

Miss Li "Oh boy"

Blåvitrandigt

På lördag ska hela TV:n målas blåvitrandig för då möts IFK Göteborg och Elfsborg i en match som mycket väl kan komma att avgöra var guldet till slut ska hamna. Hela Sverige, med undantag av några snikna boråsare, hoppas på en klar hemmaseger. Stockholmarna räknas inte och visst kan en och annan skåning ha synpunkter också men i övrigt är det hela Sverige i alla fall.

Ett jämställt samhälle

Idag är det 86 år sedan den första kvinnan valdes in i riksdagen. Hon hette Kerstin Hesselgren och blev invald som politisk vilde för att senare ansluta sig till Frisinnade Folkpartiets riksdagsgrupp.

Kerstin Hesselgren, vars ursprungliga yrkes var skolkökslärare, var engagerad ordförande för en lång rad kvinnoorganisationer, exempelvis Frisinnade kvinnors riksförbund och Svenska kvinnors vänsterförbund. Hon avled 1962 vid 90 års ålder.

Lost Christina Aguilera med Mercy on me

Pappas saga

På en plats inte långt härifrån för inte längre sedan än nio år sedan hände detta:

”Jo, det ska jag säga dig att natten när min lille William föddes var en riktigt ovädersnatt med dundrande åska och bländande blixtar som jagade fram över den förmörkade natthimlen”, sa jag till den gamle mannen som hade slagit sig ner bredvid mig på spårvagnshållplatsen och trevande hade inlett ett samtal om barn. Jag hade kastat en snabb blick på honom när han kom släntrande runt gathörnet och tyckte då att han såg ganska nergången ut men när jag nu tittade närmare på honom kunde jag konstatera att han såg tämligen välvårdad ut trots dom trasiga kläderna. ”Vilket datum var det sa du?”, frågade den gamle mannen. ”9 september”, svarade jag hastigt. ”Inte var det oväder den natten”, svarade den gamle mannen lugnt. ”Det var ju en alldeles klar och ganska skön höstnatt. Nä, du unge man, om du nu ska berätta historien för mig får du allt hålla dig till sanningen”. Jag kände mig inte så lite dum. Här hade jag försökt att dramatisera berättelsen lite också hade han kommit på mig så lätt. Jag bestämde mig för att hålla mig så nära sanningen som det bara var möjligt.

Kvällen den 8 september 1998 var jag på mitt arbete. Vädret var klart och stilla men det var som vanligt mycket att göra på jobbet. Susanne ringde med täta mellanrum. Till slut berättade hon för mig att hon hade badat och att det liksom hade kommit något blött ur henne i badvattnet. Men Susanne trodde inte att det var vattnet som hade börjat gå utan möjligtvis slemproppen. Dessutom hade hon ju inga värkar. Inte än i alla fall visade det sig för någon halvtimme senare berättade hon att nu hade hon värkar med 10 minuters mellanrum.
Vi diskuterade igenom allt. Jag var helt säker på att det var dags och Susanne var lika säker på att det var falskt alarm. Trots allt lyckades jag övertyga Susanne om att det var bäst att ringa Neda och be henne komma över och vara barnvakt över natten som vi hade kommit överens om.

Kl 23.05 lämnade jag mitt arbete och körde snabbt hemåt. Neda satt i köket och drack te med Susanne som glatt dansade runt i köket medan hon försökte övertyga oss om att det inte var dags ännu. Och om det inte vore för värkarna med 5 minuters mellanrum hade hon nog lyckats övertala oss. Jag gjorde dom sällskap över en kopp te och åt lite innan jag ringde till Mölndals Förlossnings-BB som vi hade bestämt oss för. Dom tyckte absolut att vi skulle komma upp.
Vägen till Mölndals Sjukhus är inte lång. Strax över 10 minuter borde det ta med bil. På den korta sträckan har dom lyckats lägga så många vägbulor att det nästan är omöjligt för höggravida kvinnor att färdas dit med bil. Förmodligen någon panikartad besparingsåtgärd för att senare kunna lägga ner Förlossnings-BB på Mölndal med hänvisning till patientbrist. Stackars Susanne.

Vi kom in på avdelningen 00.15. Det var nu den 9 september och Susanne påstod fortfarande att det inte var dags ännu. Jag undrar vad hon egentligen trodde att det var? Vi fick en förlossningssal, den sista närmare bestämt, eftersom det just då var ovanligt många förlossningar. Vår barnmorska Therese såg till att vi kom till rätta innan hon lämnade oss. Så började då den långa väntan. Vi satte på radion och lyssnade på nattens musik, medan Susanne vandrade fram och tillbaka i vårt rum. Efter någon timme började det gå upp för Susanne att hon inte skulle få åka hem samma natt. Vi skulle faktiskt få vårt barn denna natt.
Susanne låg numera i sängen. Hon hade täta värkar och hade öppnat sig ganska mycket. Jag baddade henne, gav henne vatten att dricka och viskade alla söta ord jag kunde komma på till henne. Susanne, denna beundransvärda kvinna, vägrade att använda annan bedövning än lustgas. Men jag fick bittert lära mig att lustgas är inge kul gas. För när jag provade började hela rummet att snurra och jag blev illamående. Ungefär som när man snurrar för många varv.
Therese var inte inne i rummet särskilt mycket. Men nu när det närmade sig slutet kom hon in och var med. Klockan närmade sig halv tre och bebisen var på väg. Äntligen skulle vårt barn födas. Äntligen efter all denna väntan skulle jag få se vårt barn.

Han kom med bakhuvudet först. Kronbjudning kallas det visst fick jag veta senare. Min första association när jag så honom komma var att han var påfallande lik en Alien. Centimeter för centimeter pressade han sig ut och sista biten drog Therese honom. Det första jag såg när hela han var ute var rumpan och pungen som hängde ner. ”Det är en pojke”, sa jag lyckligt till Susanne och hon log ett nöjt och utmattat leende till svar. Han skrek och visade prov på gott temperament. Han fick ligga på Susannes mage alldeles vit av fosterfett var han. Klockan var 02.51. William Anton Jacob var född.

Sedan faller mina begrepp isär. Jag minns att jag hörde att dom spelade Boyzone med ”No matter what” på radion. Jag minns att jag stod och började gråta. Jag som hade känt mig så lugn och trygg och stabil under hela förlossningen och nu brast allt. All oro för förlossningen, all oro för bebisen som jag hade hållit under sträng kontroll lät jag nu komma ut och jag bara stod där och grät. Jag var så lycklig.

Denna lilla underbara varelse, detta underverk, som är mig kärare än mitt eget liv hade nu äntligen kommit till världen. Vilken otrolig upplevelse det var. Jag visste att jag aldrig mer skulle bli samma människa för nu visste jag hur det kändes att uppleva sitt barns födelse och jag visste att jag hade förändrats.

Jag fick klippa navelsträngen. Segt som segt gummi var det. Jag fick se hur man såg på fosterkakan om allt verkar bra. Och jag fick hålla honom. 3530 gram fördelat på 50 cm. Så otroligt liten och så otroligt vacker. Lite röd i hyn och lite avlång i huvudet men otroligt vacker.
Vi fick smörgåsar och mousserande apelsinjuice. Vi ringde våra föräldrar och berättade den fantastiska nyheten. Vi tittade på honom och kände en troligt lycka över detta underverk. Vår William. Till slut somnade vi. Fortfarande i förlossningsrummet eftersom alla andra rum var fulla. Klockan var då nästan sju på morgonen och det hade börjat ljusna. Det var egentligen ingen särskilt vacker morgon men för mig var det mitt livs underbaraste dag.

Jag tittade på den gamle mannen. Han hade en drömsk blick långt borta någonstans. ”Där ser du”, sa han, ”man behöver inte överdriva för att kunna berätta en bra berättelse”. ”Där kommer förresten äntligen vår spårvagn”, fortsatte han. Jag reste mig upp och steg upp på vagnen. När jag kommit upp vände jag mig mot honom igen för att berätta mer om detta underbara lilla barn som hade fötts den natten. Men gubben var borta, som uppslukad i den skumma gryningen. Och där satt jag alldeles ensam i det grå morgonljuset och längtade efter att få uppleva allt detta underbara en gång till.

Födelsedagskillen

Idag fyller William 9 år. Idag är det precis 9 år sedan som vi fick en underbar liten bebis i vår famn.

Ett gigantiskt grattis till William på 9-årsdagen.

Fotbollens gentlemän

Om två veckor, närmare bestämt 16 september, är det inte mindre än 106 år sedan fotbollshistoriens första straffspark lades. Den nya straffsparksregeln genomfördes trots hårt motstånd från England, där man ansåg att fotboll var en sport för gentlemän och att det var otänkbart att en gentleman skulle göra något straffbart, vilket givetvis gjorde straffsparkar fullständigt överflödiga.

Något säger mig att ingen har talat om för Steven Gerrard med flera att dom faktiskt är gentlemän.