Det är underligt hur det ofta är dom små, små sakerna som man inte alltid tänker på som sätter en stor prägel på hela ens liv. Ibland tillfällen och möten som inte går att minnas efteråt och ibland är det som om hela världen stod still den där stunden när världsordningen förändrades och livet för en eller flera människor föll på plats och lade sig som ett stabilt betongfundament i botten på det nya livet.
Visst minns jag några sådana händelser i mitt liv och ibland är det inte ens angenäma minnen. Jag minns en kall vinterdag 1991, närmare bestämt min födelsedag 22 december då jag kom till jobbet som bussförare på Göteborgs Spårvägar. I mitt fack låg en lapp där det stod att jag var övertalig och att jag from 3 januari skulle infinna mig på Stampgatan istället för Kvillegaraget. Spårvägen hade förlorat en upphandling och så sent som 13 december hade man lovat att ingen skulle lämna företaget. Det måste ha varit en lögn.
Visst rämnade marken en smula och visst var jag uppriktigt orolig för att få nytt jobb och allt sånt. Samtidigt skulle ingen sägas upp utan alla skulle få nytt arbete någonstans inom Göteborgs Stad men oron fanns där ändå. Efter två veckor hamnade jag på Färdtjänsten. Ett callcenterjobb som faktiskt var helt OK och arbetskamraterna var bra. Där träffade jag min blivande fru (fortfarande blivande men fru i alla fall) och det var där jag tids nog fick mitt första jobb i chefsposition och inledde den resa som innebär att jag idag har ett jättespännande jobb inom Partille kommun som verksamhetschef.
Livet är fullt av små händelser, både goda och dåliga, men man kan aldrig veta när dom händer vilket det är. Men utan dom vore livet tråkigt, monotont och fullständigt förutsägbart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar