Flyktiga spöken

Susie och jag var nere i källaren igår för att hämta upp en DVD-spelare som vi hade liggande i en låda där. Vi stod precis utanför och tittade in i vår öppna och överfulla källarskrubb när Susie plötsligt kände något som snuddade vid hennes arm och hon skrek till. Det var ett sådant skrik som får håret att resa sig och blodet att stelna till lite i ådrorna, innan vi insåg att det var gallergrinden till vår källarskrubb som ljudlöst glidigt upp och kommit att nudda Susie.

Jag kom att tänka på en gång för många år sedan och jag var nog i 15-årsåldern. Jag och min syster hade varit i Skara och handlat böcker och vi kom tillbaka till vår sommarstuga innan våra föräldrar kom dit men det var dom som hade nyckeln så vi kunde inte komma in. Vi stod på utsidan och funderade när vi plötsligt såg att ett fönster på andra våningen var lite öppet. Jag tog därför en steget och klättrade upp till fönstret och ålade mig on för det var ett smalt fönster. Det utrymme som jag kom in i var ännu inte ombyggt så det var mycket gammal bråte och väggar, talk och balkar såg ut som original från sent 1800-tal.

När jag rest mig upp efter att ålat mig in stötte jag till ett par leksaker som låg på ett bord. Dom åkte i golvet med ett brak och jag tänkte lite ironiskt att om det nu fanns någon i huset så hade dom hört mig nu. Jag tar två steg och ser i ögonvrån att det står någon där. Jag vågar inte vända huvudet åt det hållet men jag ser att det står någon där som rör sig. Till slut vände jag långsamt huvudet och inser att det står någon där och tittar rakt på mig. Jag kände hur håret reste sig på huvudet, hur hjärtat slog flera dubbelslag och hur skräcken rusade genom mina ådror, innan jag till slut, efter något som kändes som en evighet, inser att jag står och tittar på mig själv i en spegel.

När jag till slut kom ner och låste upp blev min syster lite orolig för hon hade aldrig sett någon som bokstavligt talat var likblek och med håret ställt rakt upp tidigare. Det var nog mitt livs otäckaste händelse, tror jag.