Pappas saga

På en plats inte långt härifrån för inte längre sedan än nio år sedan hände detta:

”Jo, det ska jag säga dig att natten när min lille William föddes var en riktigt ovädersnatt med dundrande åska och bländande blixtar som jagade fram över den förmörkade natthimlen”, sa jag till den gamle mannen som hade slagit sig ner bredvid mig på spårvagnshållplatsen och trevande hade inlett ett samtal om barn. Jag hade kastat en snabb blick på honom när han kom släntrande runt gathörnet och tyckte då att han såg ganska nergången ut men när jag nu tittade närmare på honom kunde jag konstatera att han såg tämligen välvårdad ut trots dom trasiga kläderna. ”Vilket datum var det sa du?”, frågade den gamle mannen. ”9 september”, svarade jag hastigt. ”Inte var det oväder den natten”, svarade den gamle mannen lugnt. ”Det var ju en alldeles klar och ganska skön höstnatt. Nä, du unge man, om du nu ska berätta historien för mig får du allt hålla dig till sanningen”. Jag kände mig inte så lite dum. Här hade jag försökt att dramatisera berättelsen lite också hade han kommit på mig så lätt. Jag bestämde mig för att hålla mig så nära sanningen som det bara var möjligt.

Kvällen den 8 september 1998 var jag på mitt arbete. Vädret var klart och stilla men det var som vanligt mycket att göra på jobbet. Susanne ringde med täta mellanrum. Till slut berättade hon för mig att hon hade badat och att det liksom hade kommit något blött ur henne i badvattnet. Men Susanne trodde inte att det var vattnet som hade börjat gå utan möjligtvis slemproppen. Dessutom hade hon ju inga värkar. Inte än i alla fall visade det sig för någon halvtimme senare berättade hon att nu hade hon värkar med 10 minuters mellanrum.
Vi diskuterade igenom allt. Jag var helt säker på att det var dags och Susanne var lika säker på att det var falskt alarm. Trots allt lyckades jag övertyga Susanne om att det var bäst att ringa Neda och be henne komma över och vara barnvakt över natten som vi hade kommit överens om.

Kl 23.05 lämnade jag mitt arbete och körde snabbt hemåt. Neda satt i köket och drack te med Susanne som glatt dansade runt i köket medan hon försökte övertyga oss om att det inte var dags ännu. Och om det inte vore för värkarna med 5 minuters mellanrum hade hon nog lyckats övertala oss. Jag gjorde dom sällskap över en kopp te och åt lite innan jag ringde till Mölndals Förlossnings-BB som vi hade bestämt oss för. Dom tyckte absolut att vi skulle komma upp.
Vägen till Mölndals Sjukhus är inte lång. Strax över 10 minuter borde det ta med bil. På den korta sträckan har dom lyckats lägga så många vägbulor att det nästan är omöjligt för höggravida kvinnor att färdas dit med bil. Förmodligen någon panikartad besparingsåtgärd för att senare kunna lägga ner Förlossnings-BB på Mölndal med hänvisning till patientbrist. Stackars Susanne.

Vi kom in på avdelningen 00.15. Det var nu den 9 september och Susanne påstod fortfarande att det inte var dags ännu. Jag undrar vad hon egentligen trodde att det var? Vi fick en förlossningssal, den sista närmare bestämt, eftersom det just då var ovanligt många förlossningar. Vår barnmorska Therese såg till att vi kom till rätta innan hon lämnade oss. Så började då den långa väntan. Vi satte på radion och lyssnade på nattens musik, medan Susanne vandrade fram och tillbaka i vårt rum. Efter någon timme började det gå upp för Susanne att hon inte skulle få åka hem samma natt. Vi skulle faktiskt få vårt barn denna natt.
Susanne låg numera i sängen. Hon hade täta värkar och hade öppnat sig ganska mycket. Jag baddade henne, gav henne vatten att dricka och viskade alla söta ord jag kunde komma på till henne. Susanne, denna beundransvärda kvinna, vägrade att använda annan bedövning än lustgas. Men jag fick bittert lära mig att lustgas är inge kul gas. För när jag provade började hela rummet att snurra och jag blev illamående. Ungefär som när man snurrar för många varv.
Therese var inte inne i rummet särskilt mycket. Men nu när det närmade sig slutet kom hon in och var med. Klockan närmade sig halv tre och bebisen var på väg. Äntligen skulle vårt barn födas. Äntligen efter all denna väntan skulle jag få se vårt barn.

Han kom med bakhuvudet först. Kronbjudning kallas det visst fick jag veta senare. Min första association när jag så honom komma var att han var påfallande lik en Alien. Centimeter för centimeter pressade han sig ut och sista biten drog Therese honom. Det första jag såg när hela han var ute var rumpan och pungen som hängde ner. ”Det är en pojke”, sa jag lyckligt till Susanne och hon log ett nöjt och utmattat leende till svar. Han skrek och visade prov på gott temperament. Han fick ligga på Susannes mage alldeles vit av fosterfett var han. Klockan var 02.51. William Anton Jacob var född.

Sedan faller mina begrepp isär. Jag minns att jag hörde att dom spelade Boyzone med ”No matter what” på radion. Jag minns att jag stod och började gråta. Jag som hade känt mig så lugn och trygg och stabil under hela förlossningen och nu brast allt. All oro för förlossningen, all oro för bebisen som jag hade hållit under sträng kontroll lät jag nu komma ut och jag bara stod där och grät. Jag var så lycklig.

Denna lilla underbara varelse, detta underverk, som är mig kärare än mitt eget liv hade nu äntligen kommit till världen. Vilken otrolig upplevelse det var. Jag visste att jag aldrig mer skulle bli samma människa för nu visste jag hur det kändes att uppleva sitt barns födelse och jag visste att jag hade förändrats.

Jag fick klippa navelsträngen. Segt som segt gummi var det. Jag fick se hur man såg på fosterkakan om allt verkar bra. Och jag fick hålla honom. 3530 gram fördelat på 50 cm. Så otroligt liten och så otroligt vacker. Lite röd i hyn och lite avlång i huvudet men otroligt vacker.
Vi fick smörgåsar och mousserande apelsinjuice. Vi ringde våra föräldrar och berättade den fantastiska nyheten. Vi tittade på honom och kände en troligt lycka över detta underverk. Vår William. Till slut somnade vi. Fortfarande i förlossningsrummet eftersom alla andra rum var fulla. Klockan var då nästan sju på morgonen och det hade börjat ljusna. Det var egentligen ingen särskilt vacker morgon men för mig var det mitt livs underbaraste dag.

Jag tittade på den gamle mannen. Han hade en drömsk blick långt borta någonstans. ”Där ser du”, sa han, ”man behöver inte överdriva för att kunna berätta en bra berättelse”. ”Där kommer förresten äntligen vår spårvagn”, fortsatte han. Jag reste mig upp och steg upp på vagnen. När jag kommit upp vände jag mig mot honom igen för att berätta mer om detta underbara lilla barn som hade fötts den natten. Men gubben var borta, som uppslukad i den skumma gryningen. Och där satt jag alldeles ensam i det grå morgonljuset och längtade efter att få uppleva allt detta underbara en gång till.