Welcome back, Mr Keynes

I både världen och Sverige har vi under de senaste årtiondena levt under ett allt större mått av nyliberalt tänkande när det gäller samhällets förhållande till invånare och företag. Givetvis i varierande grad, beroende på land, kultur och tradition men den genomsyrande åsikten bland ledande ekonomer har varit att statens inblandning alltid är av ondo och att det är bättre att låta den så kallade marknaden sköta sig själv och gynna detta med sänkta skatter. I grund och botten finns bara två skäl till att det finns skatter över huvudtaget, dels att staten behöver finansiera sin verksamhet och dels att staten ser skäl till att omfördela medborgarnas förmögenhet.

I Sverige har detta nyliberala tänkande, märkligt nog, varit en viktig beståndsdel i den politik som socialdemokraterna drivit under sina år vid regeringsmakten. Ett bärande exempel på detta har varit statens utgiftstak, låg inflation och krav på överskott på kommuner och landsting. Ett utgiftstak i en växande ekonomi leder med automatik till att staten måste spara och hålla tillbaka sina kostnader, och enda alternativet att inte skapa alltför stora överskott i de offentliga finanserna är att sänka skatten.

Det finns dock vissa problem med den nyliberala ekonomiska teorin. Den är under vissa perioder tillväxtmotverkande. Tillväxten är, oavsett vad vissa miljöpartister påstår, nödvändigt i varje välfärdssamhälle. Utan tillväxt finns ingen ökad gemensam förmögenhet att dela på och förbättrad levnadsstandard för medborgarna är inte möjlig att nå. Tanken är att om staten sänker skatter och inte lägger sig i marknaden kommer marknaden själv att maximera tillväxteffekter. Detta är sant, men maximeringen verkar även i motsatt riktning dvs även negativ tillväxt maximeras, och det är det som vi ser nu. Med jämna mellanrum brukar nyliberalerna trumma ut budskapet om att vi nu är inne i den eviga högkonjunkturen. Att lågkonjunkturer inte längre kommer att finnas, åtminstone inte några längre eller allvarligare. Självklart vill många tro att det är sant men det vi ser nu stämmer inte överens med den nyliberala teorin.

John Maynard Keynes var en engelsk ekonom som på 10, 20 och 30-talen lade fram en ekonomisk teori som fram till mitten av 70-talet blev den mest dominerande ekonomiska teori som världen har skådat. Enligt Keynes är det ofrånkomligt i ett kapitalistiskt samhälle att fallande efterfrågan och påföljande lågkonjunkturer uppstår. Vissa lågkonjunkturer blir värre än andra och att världsekonomiska depressioner uppstår med jämna mellanrum är också ett bistert faktum. Keynes modell utgick från att statens uppgift var att verka för en jämnare tillväxt. Detta skulle framförallt ske med hjälp av statsbudgeten och användning av skatter. I goda tider skulle staten motverka överhettning genom höjda skatter och minskade utgifter medan staten i dåliga tider skulle göra tvärtom för att öka människors köpkraft och förbättra tillväxten. Dock till priset av en högre inflation.

Det intressanta idag är ändå att återkomsten för Keynes idéer faktiskt leds av nyliberalernas starkaste fästen, USA och Storbritannien, ivrigt påhejade av många nyliberaler som ser nödvändigheten av att staten går in och räddar marknaden, den marknad som genom sin girighet och krav på stora och snabba vinster försatt världen i den kritiska situation som vi ser i dagsläget. Alla är dock överens om att marknaden ensam har inte förmågan att ta sig upp ur den kris som vi ser över hela världen idag, utan det krävs stora insatser från staten, insatser som i slutändan betalas av skattebetalarna.

Att en av de bärande tankarna i den nyliberala ekonomiska teorin har fallerat talar man gärna tyst om. Givetvis kommer nyliberalerna att tids nog ta tillbaka förlorad mark och om ett tiotal år hör vi säkert åter mantran om sänkta skatter, ingen statlig inblandning och evig högkonjunktur. Men åtminstone fram tills dess, välkommen tillbaka, mr Keynes.